Ja och för att inte tala om alla dessa kvinnor!....
Den filmen köpte jag för övrigt idag, för oslagbara 49kr på Åhlens. Filmen i sig är ju inte särskilt bra och knappast en av Bergmans bättre filmer, men ändå en film som gör sig värd att ha i samlingen.
Jag hade tänkt se sista delen i trilogin om gudatron ikväll.."Tystnaden"..men då har jag ju självklart glömt den hos baby.. då hon har distraherat mig med sin kropp och närhet, så jag har blivit helt snuvad på konfekten. Men konfekten hon bjuder på, kommer knappast upp i Bergmans led om man säger så!.. Baby du är helt enkelt den mest underbara flicka jag någonsin rört vid!
Nej alltså..
jag funderar såhär på kvällskvisten, sisådär tjugo i tolv, att börja se "Scener ur ett äktenskap".. Och tvivlar ganska hårt på att jag kommer se hela då den är över 5 timmar, eftersom dvdn jag har är hela tv-versionen, så som den är tänkt ifrån början. Och att se en helt o hållet oklippt film, är ganska tillfredställande för mig.
För övrigt måste jag säga att den nya Batman.."the dark knight", va en överaskande SKITBRA film. Jag har inte mycket till övers för hollywoodbudgeten, men det här var verkligen en lyckoträff. (likaså vad gäller Batman Begins, som jag också tycker var kanon).
Jag blev otroligt fascinerad av hur dom gjort den så underhållande som den är, och Jokern (Heath Ledger) är ju verkligen helt otroligt i sin roll. Verkligen äckligt störig och ond.
Ja iaf, ska inte säga så mycket mer än att den verkligen var skitbra, och att det är en film alla borde se innan den bedöms.
(Och baby..jag vet att du gillar såna här filmer, även fast du somnar ifrån dom.. det är bara jag som är lite dum och ska kolla på film så sent på kvällen då du känner att du hellre vill snooza på min axel, men det gör verkligen ingenting.. för ditt snusande är bättre än någon film som finns)
Och nu är jag väldigt toanödig och skulle behöva en paus så jag springer iväg nu!
Så nu är jag tillbaka, och ska skriva det sista helt ointressanta hejdået, som liksom är sådär fjantigt obligatoriskt!. Och får dom som läser detta att känna sig som om dom säger hejdå åt en hund eller nånting.
Så jag säger...HEJD..eller vänta vänta...jag ska INTE se Scener ur ett Äktenskap, utan jag ska "The big lebowski", det har Hannah beordrat mig att göra.. och när hon har föreslagit en film som jag ska titta på när jag är själv.. då känns det som om hon ligger HÄR och tittar på filmhögen och säger: "Den vill jag se.."... Jag älskar dig!..Jag älskar bara dig och dig, föralltid bara DIG!<3
så...NU säger jag... eller vänta vänta...Godnatt..sov gott.. kör försiktigt..drick lugnt och svälj det jag ger dig! moahaha
// Fredrik
måndag 22 december 2008
onsdag 17 december 2008
thus spoke the great Bergman
Tillbakalutad.
Klockan är efter 18 och jag sitter i sängen med min dator i knät och iaktar baby när hon packar ner sina saker, då vi ska till Mariannelund imorgon. Snart är det jul, om bara några dagar faktiskt, och jag ser både fram emot och inte fram emot, då jag redan nu känner att känslan av ensamhet och avsaknad av någonting infinner sig i vanligaste smärtsamma ordning.
Men jag skriver inte i bloggen idag för att klaga eller få medömkan utan jag tänkte ägna den åt Anal-ys.
Jag har under dessa dagar då Hannah varit bosatt här hos mig, kollat igenom 3 filmer av den store Bergman, och jag kan inte säga annat än att jag ÄR imponerad. Jag ÄR intresserad av vad han gjort, hur han tänkte och kan inte sluta undra HUR många gånger han kännt sig tvingad att ta om vissa scener, eftersom fotot..FOTOT!.. Det stämmer så bra in, överallt!. Det är så ofantligt snyggt att man i ren himmelskhet skulle kunna betygsätta filmen skyhögt endast efter fotot hehe.
Jag har alltså inlett mig i "The faith trilogy".. alltså började med att se "Så som i en Spegel" med Harriet Andersson och Max von Sydow.
Vid den första anblicken av filmen, alltså de första 10 minuterna, började jag FAKTISKT undra om jag som människa verkligen är gjord för denna typ av film. Dessa otroligt mörka och dystra filmer, som i stort sett har total avsaknad av humor och värme.
Men ju längre filmen gick, så fann jag mig i en trivsam position där jag inte behövde ha huvudet på skaft eller whatsoever. (Det är ju det man tänker när man ska se en Bergman.. "jaha, nu gäller det att vara vaken"). Men har kommit underfund med att det bara är att låta filmen glida förbi framför ögonen så löser sig resten. FÖRSÖK inte förstå utan bara låt det komma. Denna film, är en film man kan se om man vill ta reda på för sig själv, om man kommer vara fortsatt intresserad av Ingmar Bergman eller inte. Jag var det redan innan, är nu, och kommer säkert alltid vara det.
Ja iaf. Filmen i sig, är väldigt mörk och dyster och handlar om brist på kontakt mellan far, dotter, make och son.
Och att se hur Harriet Andersson går in i sin sjukdom mer o mer, (som också är ett av filmens huvudteman), är närmast smärtande och man börjar liksom vrida sig av både medömkan och irritation för att hon börjar bete sig som hon gör. Oklanderligt i jämförelse med dagen gärningar och illdåd av psyksjuka, men här gäller det att inte jämföra. Filmen har ändå sina år på nacken. (1961).
Se den här filmen om du känner för en resa fylld med melodramatik och det som hör därtill. Absolut en film jag kommer se fler än 10 ggr innan jag dör.
"Nattvardsgästerna" såg jag igår kväll, och det var samma sak här som med "Så som i en spegel", att vid första 10 minuterna är det liksom inget speciellt, inget mer än en gammal svart/vit film med högfärdig dialog och (kan tyckas) överspel. Men som sagt, ju längre filmen går, får man grepp om dess budskap och djup och jag måste säga att scenen när paret von Sydow kommer in och pratar i enrum med prästen och berättar att maken gått in i en depression över rädslan om ett kärnvapenkrig/undergång, började jag genast känna igen mig. Hur totalt hopplöst allting känns om man börjar tänka i dessa banor som han gör.
Prästen Tomas, som har kommit underfund med att han saknar tro. Att han blev präst för att han var svag och feg och tyckte sig stå över alla andra, och att han inte kunde visa det bättre än att bli präst. Börjar genast att prata om sig själv..varför HAN tror att maken känner såhär. Och börjar därefter undermedvetet räkna upp fler än 3 sätt att förneka gud på, vilket man inte hör direkt, utan mer indirekt.
Jag ska inte säga så mycket mer än det här om denna film. (Jag vet inte riktigt om jag KAN heller). Mer än att jag kände samma sak med den här som förstnämnda.. en riktigt trivsam upplevelse att få ligga i sitt lugn och bara iakta och känna med äkta mörker och ångest.
Min upplevelse av tredje filmen "Tystnaden" kommer jag skriva ner imorgon eller någon annan dag, då jag inte sett den än.
Jag har även sett Bergman´s "Höstsonaten"..två gånger på mindre än 2 dagar, och jag älskar den. Dialogen är otroligt mellan Liv Ullman och Ingrid Bergman. Det är en otroligt mörk och dyster film om kontakt, eller ja vad ska man säga brist på kontakt mellan mor och dotter och en andra invalidiserad dotter.
Den här filmen ska inte analyseras då den helt lever på sin dialog och fantastiska foto. (Fotot kan man ju lovorda flera hundra tusentals gånger men ändå).
Så jag hoppas bara att fler känner som jag och förstår min upplevelse av den.
Ännu en gång, en riktigt trivsam upplevelse som både är trivsam till 100% och väldigt hemsk, dyster och lämnar själen helt o hållet berörd.
Tackar så mycket för uppmärksammad tid! / Fredrik
Klockan är efter 18 och jag sitter i sängen med min dator i knät och iaktar baby när hon packar ner sina saker, då vi ska till Mariannelund imorgon. Snart är det jul, om bara några dagar faktiskt, och jag ser både fram emot och inte fram emot, då jag redan nu känner att känslan av ensamhet och avsaknad av någonting infinner sig i vanligaste smärtsamma ordning.
Men jag skriver inte i bloggen idag för att klaga eller få medömkan utan jag tänkte ägna den åt Anal-ys.
Jag har under dessa dagar då Hannah varit bosatt här hos mig, kollat igenom 3 filmer av den store Bergman, och jag kan inte säga annat än att jag ÄR imponerad. Jag ÄR intresserad av vad han gjort, hur han tänkte och kan inte sluta undra HUR många gånger han kännt sig tvingad att ta om vissa scener, eftersom fotot..FOTOT!.. Det stämmer så bra in, överallt!. Det är så ofantligt snyggt att man i ren himmelskhet skulle kunna betygsätta filmen skyhögt endast efter fotot hehe.
Jag har alltså inlett mig i "The faith trilogy".. alltså började med att se "Så som i en Spegel" med Harriet Andersson och Max von Sydow.
Vid den första anblicken av filmen, alltså de första 10 minuterna, började jag FAKTISKT undra om jag som människa verkligen är gjord för denna typ av film. Dessa otroligt mörka och dystra filmer, som i stort sett har total avsaknad av humor och värme.
Men ju längre filmen gick, så fann jag mig i en trivsam position där jag inte behövde ha huvudet på skaft eller whatsoever. (Det är ju det man tänker när man ska se en Bergman.. "jaha, nu gäller det att vara vaken"). Men har kommit underfund med att det bara är att låta filmen glida förbi framför ögonen så löser sig resten. FÖRSÖK inte förstå utan bara låt det komma. Denna film, är en film man kan se om man vill ta reda på för sig själv, om man kommer vara fortsatt intresserad av Ingmar Bergman eller inte. Jag var det redan innan, är nu, och kommer säkert alltid vara det.
Ja iaf. Filmen i sig, är väldigt mörk och dyster och handlar om brist på kontakt mellan far, dotter, make och son.
Och att se hur Harriet Andersson går in i sin sjukdom mer o mer, (som också är ett av filmens huvudteman), är närmast smärtande och man börjar liksom vrida sig av både medömkan och irritation för att hon börjar bete sig som hon gör. Oklanderligt i jämförelse med dagen gärningar och illdåd av psyksjuka, men här gäller det att inte jämföra. Filmen har ändå sina år på nacken. (1961).
Se den här filmen om du känner för en resa fylld med melodramatik och det som hör därtill. Absolut en film jag kommer se fler än 10 ggr innan jag dör.
"Nattvardsgästerna" såg jag igår kväll, och det var samma sak här som med "Så som i en spegel", att vid första 10 minuterna är det liksom inget speciellt, inget mer än en gammal svart/vit film med högfärdig dialog och (kan tyckas) överspel. Men som sagt, ju längre filmen går, får man grepp om dess budskap och djup och jag måste säga att scenen när paret von Sydow kommer in och pratar i enrum med prästen och berättar att maken gått in i en depression över rädslan om ett kärnvapenkrig/undergång, började jag genast känna igen mig. Hur totalt hopplöst allting känns om man börjar tänka i dessa banor som han gör.
Prästen Tomas, som har kommit underfund med att han saknar tro. Att han blev präst för att han var svag och feg och tyckte sig stå över alla andra, och att han inte kunde visa det bättre än att bli präst. Börjar genast att prata om sig själv..varför HAN tror att maken känner såhär. Och börjar därefter undermedvetet räkna upp fler än 3 sätt att förneka gud på, vilket man inte hör direkt, utan mer indirekt.
Jag ska inte säga så mycket mer än det här om denna film. (Jag vet inte riktigt om jag KAN heller). Mer än att jag kände samma sak med den här som förstnämnda.. en riktigt trivsam upplevelse att få ligga i sitt lugn och bara iakta och känna med äkta mörker och ångest.
Min upplevelse av tredje filmen "Tystnaden" kommer jag skriva ner imorgon eller någon annan dag, då jag inte sett den än.
Jag har även sett Bergman´s "Höstsonaten"..två gånger på mindre än 2 dagar, och jag älskar den. Dialogen är otroligt mellan Liv Ullman och Ingrid Bergman. Det är en otroligt mörk och dyster film om kontakt, eller ja vad ska man säga brist på kontakt mellan mor och dotter och en andra invalidiserad dotter.
Den här filmen ska inte analyseras då den helt lever på sin dialog och fantastiska foto. (Fotot kan man ju lovorda flera hundra tusentals gånger men ändå).
Så jag hoppas bara att fler känner som jag och förstår min upplevelse av den.
Ännu en gång, en riktigt trivsam upplevelse som både är trivsam till 100% och väldigt hemsk, dyster och lämnar själen helt o hållet berörd.
Tackar så mycket för uppmärksammad tid! / Fredrik
torsdag 11 december 2008
Eh tackar som frågar men..nej tack!
"Hejsan alla Pisseunkare ♥
jag är en bs man som finns lite utanför Borås, söker här en bs polare som gillar lite kinky, Blir så kåt av en kissande kuk, så nu undrar jag om det finns någon yngre bi kille som oxå gillar lite lisslekar, sug och runk, gillar inte analsex..men känner du att att du vill få ditt härliga bruna hål dränkt i mitt fulländade pink.och självklart vill jag också att ha DIN kåta pink-saft i mitt lilla rumpehål.Hör av er om detta låter intressant! (endast seriösa tack!!)"
bah: men heey du grabben, det är väl inte så att det är ett par höns på rymmen va?..
Jag har skrattat och skrattat och åter skrattat i flera timmar nu.. jag kommer inte kunna sova för att jag kommer tänka på att någon verkligen använder ord som "rumpehål" och "pisserunk"..alltså..*asg*
ja, nej back to reality.. Idag tänker jag inte skriva mer än att älskling snart kommer!.. då tänker jag inte ödsla tid här..äntligen!
Jag älskar dig, gud vad jag älskar dig!
Nisse-pisserunk-päronpung / Fredrik
jag är en bs man som finns lite utanför Borås, söker här en bs polare som gillar lite kinky, Blir så kåt av en kissande kuk, så nu undrar jag om det finns någon yngre bi kille som oxå gillar lite lisslekar, sug och runk, gillar inte analsex..men känner du att att du vill få ditt härliga bruna hål dränkt i mitt fulländade pink.och självklart vill jag också att ha DIN kåta pink-saft i mitt lilla rumpehål.Hör av er om detta låter intressant! (endast seriösa tack!!)"
bah: men heey du grabben, det är väl inte så att det är ett par höns på rymmen va?..
Jag har skrattat och skrattat och åter skrattat i flera timmar nu.. jag kommer inte kunna sova för att jag kommer tänka på att någon verkligen använder ord som "rumpehål" och "pisserunk"..alltså..*asg*
ja, nej back to reality.. Idag tänker jag inte skriva mer än att älskling snart kommer!.. då tänker jag inte ödsla tid här..äntligen!
Jag älskar dig, gud vad jag älskar dig!
Nisse-pisserunk-päronpung / Fredrik
Ingmar Bergman´s "Viskningar och Rop" analys
"...bönfall då Honom att han ska lösgöra människan nere på den fula, skitiga jorden, sin vånda och ständiga ängslan."
Jag är helt o hållet hänförd av denna film. En film i typisk Bergman-anda.. obehaglig, kall och riktigt intensivt i ett väldigt långsamt tempo.
Här följer min analys och recension:
"Viskningar och rop" är en berättelse om fyra kvinnor: tre systrar – Agnes (Harriet Andersson), Karin (Ingrid Thulin) och Maria (Liv Ullman) – och deras tjänarinna Anna (Kari Sylwan). De befinner sig i ett herrgårdsliknande slott, där den dödssjuka Agnes ligger till sängs under sina sista dagar i livet.
Hon är ett slags Kristusfigur, och Bergman har återigen Kristi lidande som referens, något vi tidigare sett i "Nattvardsgästerna". Gemensamt för systrarna är att de med tiden kommit att frukta beröring och närhet. Karin och Maria har därför en prekär relation till varandra, som påminner om den man såg i Bergmans "Tystnaden" ett decennium tidigare; de är splittrade sinsemellan, men också inombords, och finner aldrig tillfredsställande mening i livet, bara missnöje eller skuld.
Karin är misstänksam och kall, och olyckligt gift med en äldre herre, som hon äcklas av. Maria är förförande och välvillig till det yttre, men egentligen likgiltig och självisk. Och aldrig mötas de tu, annat än i tillgjorda sekvenser, som dagen efter ingenting betytt. Agnes - som belastats med en hel mänsklighets existentiella lidande metaforiskt koncentrerat i hennes fysiska smärta - tynar bort hand i hand med klockornas tickande (måhända en banal bergmansk symbolik).
Då hon i dödens närhet slutligen tycks återfinna en del av förmågan att uttrycka kärlek, försöker hon återförena sina systrar, men hennes plågor förvärras parallellt med hennes misslyckande. Karins och Marias emotionella oförmåga kan inte hjälpa henne; i sina dödsryckningar vänds hon ryggen.
Den själsliga köld som uppstått i familjen är den sjukdom som tar hennes liv. Hennes ångestfyllda skrik ljuder likt ett rekviem för en mänsklighet som dör inifrån. Den enda som fortfarande har förmåga att tro, att beröra och visa kärlek, är Anna, tjänarinnan.
Hon tröstar Agnes, och bryr sig inte om hennes stank. Till och med efter Agnes död visar Anna sin fullkomliga tillgivenhet. Agnes återuppstår (likt Kristus) i en drömsekvens, kan inte lämna sina systrar och försöker återigen medelst beröring nå ut till de sina bortom graven; medan Karin och Maria flyr hennes död under olika ursäkter, så räds Anna varken liv eller död, och uppfyller rollen som jungfru Maria genom en välkänd biblisk pose.
Detta är en film om smärta; smärtan i förhållande till det högre, hur mycket vi uthärdar för att nå mening, hur länge vi står ut innan vi tappar tron på Gud, på äktenskapet, eller på relationen systrar emellan. Men det är också en film om tacksamhet. Anna har förmågan att visa tacksamhet inför livet, och vid dess slut så även Agnes, vars vittnesbörd härom är det enda Anna väljer att bevara från dennes liv.
Kommunikation är också ett återkommande tema, där Bergman gör jämförelser mellan kommunikationen (eller bristen på densamma) mellan Gud och människa, och människor emellan. Centralt tycks dock vara det osagda mellan dotter och mor; hon tycks återkomma som olika skepnader i de fyra kvinnorna, och parallellen mellan saknaden av modern och saknaden av Gud görs tydlig. ("Jag älskade henne för att hon var så mjuk och vacker och levande.
För att hon var så närvarande. Men hon kunde också vara kall och avvisande. Lite lekfullt grym.") Karins omilda behandling av sina genitalier hänvisar till samma symbolik; hon kastrerar sitt moderskap och sin tro, som bara är en "härva av lögner". Anna är den enda som lyckas exemplifiera det sant moderliga som de övriga kvinnorna saknar.
Samtidigt ser vi de maskulina avigsidorna hos de manliga karaktärerna i filmen: de är svaga, giriga eller tyranniska. Dock finns det en hel del däremellan som är svårt att analysera rationellt, saker som bara talar till våra känslor. I detta ligger mycket av Bergmans storhet: här skapar han ett konstverk som både intellektuellt och själsligt är i det närmaste fulländat.
Rent visuellt är "Viskningar och rop" dessutom något alldeles makalöst. Sven Nykvist firar nya triumfer i sitt fotoarbete, och t.o.m. sminkösen gör sitt för att bidra till en helhetsupplevelse, vari Chopins och Bachs musik får en självklar kuliss. Den intensivt röda interiören är oförglömlig, och även svart och vitt får sina symboliska värden i ett universum som mer än någonsin visar Bergmans psyke.
"Viskningar och rop" innehåller scener som obarmhärtigt etsar sig fast, och kastar oss huvudstupa ned i livets mörker tills vi lär oss att älska det. Ensamma i en värld av spirituellt och känslomässigt avtrubbade individer, finner vi både en skräckinjagande verklighet och en inspirerande hoppfullhet i ett verk som troligen kan räknas till ett av filmhistoriens främsta. (Iaf om du frågar mig)
Hoppas ni blir nöjda med den.. //
Fredrik
"..death!...what do you´ll know bout death?."
Jag är helt o hållet hänförd av denna film. En film i typisk Bergman-anda.. obehaglig, kall och riktigt intensivt i ett väldigt långsamt tempo.
Här följer min analys och recension:
"Viskningar och rop" är en berättelse om fyra kvinnor: tre systrar – Agnes (Harriet Andersson), Karin (Ingrid Thulin) och Maria (Liv Ullman) – och deras tjänarinna Anna (Kari Sylwan). De befinner sig i ett herrgårdsliknande slott, där den dödssjuka Agnes ligger till sängs under sina sista dagar i livet.
Hon är ett slags Kristusfigur, och Bergman har återigen Kristi lidande som referens, något vi tidigare sett i "Nattvardsgästerna". Gemensamt för systrarna är att de med tiden kommit att frukta beröring och närhet. Karin och Maria har därför en prekär relation till varandra, som påminner om den man såg i Bergmans "Tystnaden" ett decennium tidigare; de är splittrade sinsemellan, men också inombords, och finner aldrig tillfredsställande mening i livet, bara missnöje eller skuld.
Karin är misstänksam och kall, och olyckligt gift med en äldre herre, som hon äcklas av. Maria är förförande och välvillig till det yttre, men egentligen likgiltig och självisk. Och aldrig mötas de tu, annat än i tillgjorda sekvenser, som dagen efter ingenting betytt. Agnes - som belastats med en hel mänsklighets existentiella lidande metaforiskt koncentrerat i hennes fysiska smärta - tynar bort hand i hand med klockornas tickande (måhända en banal bergmansk symbolik).
Då hon i dödens närhet slutligen tycks återfinna en del av förmågan att uttrycka kärlek, försöker hon återförena sina systrar, men hennes plågor förvärras parallellt med hennes misslyckande. Karins och Marias emotionella oförmåga kan inte hjälpa henne; i sina dödsryckningar vänds hon ryggen.
Den själsliga köld som uppstått i familjen är den sjukdom som tar hennes liv. Hennes ångestfyllda skrik ljuder likt ett rekviem för en mänsklighet som dör inifrån. Den enda som fortfarande har förmåga att tro, att beröra och visa kärlek, är Anna, tjänarinnan.
Hon tröstar Agnes, och bryr sig inte om hennes stank. Till och med efter Agnes död visar Anna sin fullkomliga tillgivenhet. Agnes återuppstår (likt Kristus) i en drömsekvens, kan inte lämna sina systrar och försöker återigen medelst beröring nå ut till de sina bortom graven; medan Karin och Maria flyr hennes död under olika ursäkter, så räds Anna varken liv eller död, och uppfyller rollen som jungfru Maria genom en välkänd biblisk pose.
Detta är en film om smärta; smärtan i förhållande till det högre, hur mycket vi uthärdar för att nå mening, hur länge vi står ut innan vi tappar tron på Gud, på äktenskapet, eller på relationen systrar emellan. Men det är också en film om tacksamhet. Anna har förmågan att visa tacksamhet inför livet, och vid dess slut så även Agnes, vars vittnesbörd härom är det enda Anna väljer att bevara från dennes liv.
Kommunikation är också ett återkommande tema, där Bergman gör jämförelser mellan kommunikationen (eller bristen på densamma) mellan Gud och människa, och människor emellan. Centralt tycks dock vara det osagda mellan dotter och mor; hon tycks återkomma som olika skepnader i de fyra kvinnorna, och parallellen mellan saknaden av modern och saknaden av Gud görs tydlig. ("Jag älskade henne för att hon var så mjuk och vacker och levande.
För att hon var så närvarande. Men hon kunde också vara kall och avvisande. Lite lekfullt grym.") Karins omilda behandling av sina genitalier hänvisar till samma symbolik; hon kastrerar sitt moderskap och sin tro, som bara är en "härva av lögner". Anna är den enda som lyckas exemplifiera det sant moderliga som de övriga kvinnorna saknar.
Samtidigt ser vi de maskulina avigsidorna hos de manliga karaktärerna i filmen: de är svaga, giriga eller tyranniska. Dock finns det en hel del däremellan som är svårt att analysera rationellt, saker som bara talar till våra känslor. I detta ligger mycket av Bergmans storhet: här skapar han ett konstverk som både intellektuellt och själsligt är i det närmaste fulländat.
Rent visuellt är "Viskningar och rop" dessutom något alldeles makalöst. Sven Nykvist firar nya triumfer i sitt fotoarbete, och t.o.m. sminkösen gör sitt för att bidra till en helhetsupplevelse, vari Chopins och Bachs musik får en självklar kuliss. Den intensivt röda interiören är oförglömlig, och även svart och vitt får sina symboliska värden i ett universum som mer än någonsin visar Bergmans psyke.
"Viskningar och rop" innehåller scener som obarmhärtigt etsar sig fast, och kastar oss huvudstupa ned i livets mörker tills vi lär oss att älska det. Ensamma i en värld av spirituellt och känslomässigt avtrubbade individer, finner vi både en skräckinjagande verklighet och en inspirerande hoppfullhet i ett verk som troligen kan räknas till ett av filmhistoriens främsta. (Iaf om du frågar mig)
Hoppas ni blir nöjda med den.. //
Fredrik
"..death!...what do you´ll know bout death?."
onsdag 10 december 2008
Omstruktur..och kärleksbrev
Idag...dagens ord är Idag.
Idag har jag varit precis lika sjuk som igår. Men har hamnat i en sådan tristess-svacka att jag för några timmar sedan tog tillfället i akt och städade lite grann.
Plus så hjälpte min kära syster mig att möblera lite grann så nu är det mysigt härinne igen, vilket det inte var imorse. Man skulle kunna likna detta rum vid Slaget vid Lützen.
Har förövrigt spenderat denna dag med att se på filmen "Spegeln" (Zerkalo) av Andrei Tarkovskij, som jag blev helt hänförd av första gången jag såg den, men tyckte kanske att jag inte fick ett direkt grepp om den. Tror jag inte gett mig in på att se en djupare film än denna.
Jag älskar djupa filmer, skruvade filmer som tvingar en att tänka om flera gånger, och möjligtvis att man måste se filmen mer än en gång, för att riktigt begripa helheten. Som t.ex Mulholland Drive eller Lost highway.. två helt otroligt mystiska mästerverk som får mig naglad med precis samma intensitet som första gången jag såg dom.
Men denna blogg-tid hade jag inte tänkt lägga ner på filmanalys, vilket heller inte titeln säger. Utan omstruktur i vardagen. Det måste alla ha ibland.
I övermorgon kommer baby hit och jag längtar jättemycket att få ha henne nära igen.
jag älskar dig. /din skurk
Nu ska jag dricka lite kaffe och titta på Mean Streets hade jag tänkt mig.
Så det kanske kanske kanske blir en analys om den senare ikväll eller imorgon.
Fuck off and die //
Fredrik
Ja HEJ alla dårar därute.
Nu är jag tillbaka och gör ett litet tillägg på denna dags oviktiga och ointressanta blogg.
Nu har jag precis kollat klart på Mean Streets av Martin Scorsese, som jag trots mina invändningar mot Ante´s filosofier för ett nåt år sen, tycker är en sjujävla bra regissör.
Jag menar "Casino" är en av de fan bästa filmer jag sett.. verkligen genomgående film som jag kan se hur många gånger som helst utan att tröttna på dess intensitet, råhet och verkliga framtoning.
Robert De Niro är som vanligt helt kung i alla sina roller och förutom "The Deer Hunter" som verkligen ÄR den bästa film jag sett, så är han helt otrolig i Casino.. Man får liksom den verkligt rätta Mafioso-känslan när han är med, och bara hans min-spel gör att man skrattar för att man blir så hänförd. Nästan så man kan bli konverterad till homosexuell.
Ja iaf, Mean Streets.
Jag har sett filmen en gång förr, och då tyckte jag verkligen inte det var någonting som tilltalade mig. Men att ha sett den en andra gång, gjorde susen.
Filmen är verkligen helt otrolig. Klippningen är fan i mig helt jävla proffsig och jag kan verkligen inte låta bli att sitta o dregla framför en helt obetalbar De Niro som Johnny Boy!.
Jag tänker inte gå djupare in på filmen, utan jag utgår ifrån att de flesta har sett den och tycker den är mer än bra, då räcker det för mig.
Film är mer än halva mitt liv, och film är i stort sett hela min själv när det är De Niro och Martin Scorsese som är inblandade!
Måste även tillägga en sak som egentligen inte har någonting med saken att göra. Det är min flickvän. Jag funderar på om vi ska ta en riktig filmkväll någon gång, med filmer jag VET hon skulle tycka va bra om hon försökte se liksom en film utanför mainstream osv.. Men om jag säger såhär.. Börjar vi se på "Godfather" (som i mitt tycke är en av de absolut tyngsta filmerna i världshistorien), och som är drygt 3 timmar lång. Så ligger vi o hånglar efter 15 minuter.. eller ja 32minuter på sin höjd. För hur bra än t.o.m "Deer Hunter" är.. så är min Hannah bättre än allt, hon slår varje film. Varje bra black metal skiva. Och detta med råge!
Och jag skulle inte för en sekund (hur mycket jag än älskar film o musik) byta ut närheten med henne mot en upplevelse som t.ex "Deer Hunter" första gången man ser den!
Baby, jag hoppas du vet att jag älskar dig verkligen på riktigt. Och tar dig tid att läsa vad jag skrivit om dig, för dig, till dig!
Lustmord, kaos, antikosmos, förgörelse, världskrig och totalt jävla mörker // Den hängivna Fredrik
Idag har jag varit precis lika sjuk som igår. Men har hamnat i en sådan tristess-svacka att jag för några timmar sedan tog tillfället i akt och städade lite grann.
Plus så hjälpte min kära syster mig att möblera lite grann så nu är det mysigt härinne igen, vilket det inte var imorse. Man skulle kunna likna detta rum vid Slaget vid Lützen.
Har förövrigt spenderat denna dag med att se på filmen "Spegeln" (Zerkalo) av Andrei Tarkovskij, som jag blev helt hänförd av första gången jag såg den, men tyckte kanske att jag inte fick ett direkt grepp om den. Tror jag inte gett mig in på att se en djupare film än denna.
Jag älskar djupa filmer, skruvade filmer som tvingar en att tänka om flera gånger, och möjligtvis att man måste se filmen mer än en gång, för att riktigt begripa helheten. Som t.ex Mulholland Drive eller Lost highway.. två helt otroligt mystiska mästerverk som får mig naglad med precis samma intensitet som första gången jag såg dom.
Men denna blogg-tid hade jag inte tänkt lägga ner på filmanalys, vilket heller inte titeln säger. Utan omstruktur i vardagen. Det måste alla ha ibland.
I övermorgon kommer baby hit och jag längtar jättemycket att få ha henne nära igen.
jag älskar dig. /din skurk
Nu ska jag dricka lite kaffe och titta på Mean Streets hade jag tänkt mig.
Så det kanske kanske kanske blir en analys om den senare ikväll eller imorgon.
Fuck off and die //
Fredrik
Ja HEJ alla dårar därute.
Nu är jag tillbaka och gör ett litet tillägg på denna dags oviktiga och ointressanta blogg.
Nu har jag precis kollat klart på Mean Streets av Martin Scorsese, som jag trots mina invändningar mot Ante´s filosofier för ett nåt år sen, tycker är en sjujävla bra regissör.
Jag menar "Casino" är en av de fan bästa filmer jag sett.. verkligen genomgående film som jag kan se hur många gånger som helst utan att tröttna på dess intensitet, råhet och verkliga framtoning.
Robert De Niro är som vanligt helt kung i alla sina roller och förutom "The Deer Hunter" som verkligen ÄR den bästa film jag sett, så är han helt otrolig i Casino.. Man får liksom den verkligt rätta Mafioso-känslan när han är med, och bara hans min-spel gör att man skrattar för att man blir så hänförd. Nästan så man kan bli konverterad till homosexuell.
Ja iaf, Mean Streets.
Jag har sett filmen en gång förr, och då tyckte jag verkligen inte det var någonting som tilltalade mig. Men att ha sett den en andra gång, gjorde susen.
Filmen är verkligen helt otrolig. Klippningen är fan i mig helt jävla proffsig och jag kan verkligen inte låta bli att sitta o dregla framför en helt obetalbar De Niro som Johnny Boy!.
Jag tänker inte gå djupare in på filmen, utan jag utgår ifrån att de flesta har sett den och tycker den är mer än bra, då räcker det för mig.
Film är mer än halva mitt liv, och film är i stort sett hela min själv när det är De Niro och Martin Scorsese som är inblandade!
Måste även tillägga en sak som egentligen inte har någonting med saken att göra. Det är min flickvän. Jag funderar på om vi ska ta en riktig filmkväll någon gång, med filmer jag VET hon skulle tycka va bra om hon försökte se liksom en film utanför mainstream osv.. Men om jag säger såhär.. Börjar vi se på "Godfather" (som i mitt tycke är en av de absolut tyngsta filmerna i världshistorien), och som är drygt 3 timmar lång. Så ligger vi o hånglar efter 15 minuter.. eller ja 32minuter på sin höjd. För hur bra än t.o.m "Deer Hunter" är.. så är min Hannah bättre än allt, hon slår varje film. Varje bra black metal skiva. Och detta med råge!
Och jag skulle inte för en sekund (hur mycket jag än älskar film o musik) byta ut närheten med henne mot en upplevelse som t.ex "Deer Hunter" första gången man ser den!
Baby, jag hoppas du vet att jag älskar dig verkligen på riktigt. Och tar dig tid att läsa vad jag skrivit om dig, för dig, till dig!
Lustmord, kaos, antikosmos, förgörelse, världskrig och totalt jävla mörker // Den hängivna Fredrik
tisdag 9 december 2008
Huka mig och kräkas.. på resterna av mitt liv!
Välkommen till min, Fredrik´s nya blogg. Jag har även en ganska passiv blogg på adress mordum.blogg.se..men kände liksom att det var dags att förnya sig.
Idag är det tisdag, jag kom hem ifrån min kärlek ifrån Mariannelund igår, av anledningen att det är arbetsvecka, men tyvärr så blev det inget arbete för mig, för insjuknade igår kväll. Så hur jag mår idag är egentligen inte värt att tala om, men kan väl i runda slängar säga som såhär: störd feber, störd halsont, uppsvälld i ansiktet och helt sjukt stört förkyld. Låter det roligt? Låter det som en heldag på Liseberg tycker ni? Ja jag med!
Just nu ligger jag och förbereder mig att dyka rätt in i någon skitdjup film som jag kan ligga i mitt lugn och analysera för mig själv. Så jag laddar upp med något så simpelt och även SVENSKT som Tusenbröder säsong 2, som jag tycker är en helt utmärkt bra serie!.
Helgen har varit utomordentligt trevligt med fest och en hel del mysigheter. Festkvällen blev inte så långvarig då både jag och min flickvän blev ganska dragna och bestämde oss för att tänka på refrängen redan vid 11,halv 12 tiden. Helt perfekt natt blev det däremot, kanske lite överstyr, men ändå. Baby du vet vad jag tänker på..pussar där jag gjort dig illa.
Dagen efter blev en riktig mysdag, alltså RIKTIGT MYSIG DAG..mycket ligga sked och andas in närheten och även inandning av baksmälla, men hur oattraktivt det än må lukta så är det förbannat mysigt ändå.
Den här veckan kommer nog bara bestå av ett evigt filmgluttande och tillfriskning. För nu tänker jag inte gå ut överhuvudtaget, utan bara vänta, riktigt vänta tills kroppen är helt återställd och redo för tunga lyft. Som tur är kommer babe på fredag med glass till mig och stannar ett par dagar och jag längtar så!
Nu ska jag redigera bloggen lite grann, så en ny dags-omstruktur kommer imorgon Onsdag.
Tack för att ni lyssnade!
Mvh och Fuck off and die / Fredrik
Idag är det tisdag, jag kom hem ifrån min kärlek ifrån Mariannelund igår, av anledningen att det är arbetsvecka, men tyvärr så blev det inget arbete för mig, för insjuknade igår kväll. Så hur jag mår idag är egentligen inte värt att tala om, men kan väl i runda slängar säga som såhär: störd feber, störd halsont, uppsvälld i ansiktet och helt sjukt stört förkyld. Låter det roligt? Låter det som en heldag på Liseberg tycker ni? Ja jag med!
Just nu ligger jag och förbereder mig att dyka rätt in i någon skitdjup film som jag kan ligga i mitt lugn och analysera för mig själv. Så jag laddar upp med något så simpelt och även SVENSKT som Tusenbröder säsong 2, som jag tycker är en helt utmärkt bra serie!.
Helgen har varit utomordentligt trevligt med fest och en hel del mysigheter. Festkvällen blev inte så långvarig då både jag och min flickvän blev ganska dragna och bestämde oss för att tänka på refrängen redan vid 11,halv 12 tiden. Helt perfekt natt blev det däremot, kanske lite överstyr, men ändå. Baby du vet vad jag tänker på..pussar där jag gjort dig illa.
Dagen efter blev en riktig mysdag, alltså RIKTIGT MYSIG DAG..mycket ligga sked och andas in närheten och även inandning av baksmälla, men hur oattraktivt det än må lukta så är det förbannat mysigt ändå.
Den här veckan kommer nog bara bestå av ett evigt filmgluttande och tillfriskning. För nu tänker jag inte gå ut överhuvudtaget, utan bara vänta, riktigt vänta tills kroppen är helt återställd och redo för tunga lyft. Som tur är kommer babe på fredag med glass till mig och stannar ett par dagar och jag längtar så!
Nu ska jag redigera bloggen lite grann, så en ny dags-omstruktur kommer imorgon Onsdag.
Tack för att ni lyssnade!
Mvh och Fuck off and die / Fredrik
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
