Ingmar Bergman´s "Viskningar och Rop" analys

"...bönfall då Honom att han ska lösgöra människan nere på den fula, skitiga jorden, sin vånda och ständiga ängslan."

Jag är helt o hållet hänförd av denna film. En film i typisk Bergman-anda.. obehaglig, kall och riktigt intensivt i ett väldigt långsamt tempo.
Här följer min analys och recension:

"Viskningar och rop" är en berättelse om fyra kvinnor: tre systrar – Agnes (Harriet Andersson), Karin (Ingrid Thulin) och Maria (Liv Ullman) – och deras tjänarinna Anna (Kari Sylwan). De befinner sig i ett herrgårdsliknande slott, där den dödssjuka Agnes ligger till sängs under sina sista dagar i livet.

Hon är ett slags Kristusfigur, och Bergman har återigen Kristi lidande som referens, något vi tidigare sett i "Nattvardsgästerna". Gemensamt för systrarna är att de med tiden kommit att frukta beröring och närhet. Karin och Maria har därför en prekär relation till varandra, som påminner om den man såg i Bergmans "Tystnaden" ett decennium tidigare; de är splittrade sinsemellan, men också inombords, och finner aldrig tillfredsställande mening i livet, bara missnöje eller skuld.

Karin är misstänksam och kall, och olyckligt gift med en äldre herre, som hon äcklas av. Maria är förförande och välvillig till det yttre, men egentligen likgiltig och självisk. Och aldrig mötas de tu, annat än i tillgjorda sekvenser, som dagen efter ingenting betytt. Agnes - som belastats med en hel mänsklighets existentiella lidande metaforiskt koncentrerat i hennes fysiska smärta - tynar bort hand i hand med klockornas tickande (måhända en banal bergmansk symbolik).

Då hon i dödens närhet slutligen tycks återfinna en del av förmågan att uttrycka kärlek, försöker hon återförena sina systrar, men hennes plågor förvärras parallellt med hennes misslyckande. Karins och Marias emotionella oförmåga kan inte hjälpa henne; i sina dödsryckningar vänds hon ryggen.

Den själsliga köld som uppstått i familjen är den sjukdom som tar hennes liv. Hennes ångestfyllda skrik ljuder likt ett rekviem för en mänsklighet som dör inifrån. Den enda som fortfarande har förmåga att tro, att beröra och visa kärlek, är Anna, tjänarinnan.
Hon tröstar Agnes, och bryr sig inte om hennes stank. Till och med efter Agnes död visar Anna sin fullkomliga tillgivenhet. Agnes återuppstår (likt Kristus) i en drömsekvens, kan inte lämna sina systrar och försöker återigen medelst beröring nå ut till de sina bortom graven; medan Karin och Maria flyr hennes död under olika ursäkter, så räds Anna varken liv eller död, och uppfyller rollen som jungfru Maria genom en välkänd biblisk pose.
Detta är en film om smärta; smärtan i förhållande till det högre, hur mycket vi uthärdar för att nå mening, hur länge vi står ut innan vi tappar tron på Gud, på äktenskapet, eller på relationen systrar emellan. Men det är också en film om tacksamhet. Anna har förmågan att visa tacksamhet inför livet, och vid dess slut så även Agnes, vars vittnesbörd härom är det enda Anna väljer att bevara från dennes liv.

Kommunikation är också ett återkommande tema, där Bergman gör jämförelser mellan kommunikationen (eller bristen på densamma) mellan Gud och människa, och människor emellan. Centralt tycks dock vara det osagda mellan dotter och mor; hon tycks återkomma som olika skepnader i de fyra kvinnorna, och parallellen mellan saknaden av modern och saknaden av Gud görs tydlig. ("Jag älskade henne för att hon var så mjuk och vacker och levande.
För att hon var så närvarande. Men hon kunde också vara kall och avvisande. Lite lekfullt grym.") Karins omilda behandling av sina genitalier hänvisar till samma symbolik; hon kastrerar sitt moderskap och sin tro, som bara är en "härva av lögner". Anna är den enda som lyckas exemplifiera det sant moderliga som de övriga kvinnorna saknar.
Samtidigt ser vi de maskulina avigsidorna hos de manliga karaktärerna i filmen: de är svaga, giriga eller tyranniska. Dock finns det en hel del däremellan som är svårt att analysera rationellt, saker som bara talar till våra känslor. I detta ligger mycket av Bergmans storhet: här skapar han ett konstverk som både intellektuellt och själsligt är i det närmaste fulländat.
Rent visuellt är "Viskningar och rop" dessutom något alldeles makalöst. Sven Nykvist firar nya triumfer i sitt fotoarbete, och t.o.m. sminkösen gör sitt för att bidra till en helhetsupplevelse, vari Chopins och Bachs musik får en självklar kuliss. Den intensivt röda interiören är oförglömlig, och även svart och vitt får sina symboliska värden i ett universum som mer än någonsin visar Bergmans psyke.

"Viskningar och rop" innehåller scener som obarmhärtigt etsar sig fast, och kastar oss huvudstupa ned i livets mörker tills vi lär oss att älska det. Ensamma i en värld av spirituellt och känslomässigt avtrubbade individer, finner vi både en skräckinjagande verklighet och en inspirerande hoppfullhet i ett verk som troligen kan räknas till ett av filmhistoriens främsta. (Iaf om du frågar mig)

Hoppas ni blir nöjda med den.. //
Fredrik

"..death!...what do you´ll know bout death?."