Dubbla mitt morfin..

Jävla värld och jävla känslor.
Jag fattar inte varför jag ska utsättas för den sortens virrvarr av jävla känslor.
Jag vet varken ut eller in, inte vad jag vill, eller kan, eller ska göra.
Kan inte någon vägleda mig?
En dag kommer jag vakna upp, vara 40 år, och verkligen få insikten om att hela min ungdom är borta.
Easy come, but even easier gone. Jag får panik. Måste gå min egen väg. Vill göra spontana saker, liksom lite vadsomhelst. Dumma grejor, olagliga grejor. Ja det kan låta barnsligt, men vafan då..allt annat kan bli så grått och trist i jämförelse med allt annat som faktiskt ÄR roligt.
Allt annat kan få en att bli suicidal.
Så ibland kan jag faktiskt ha förståelse för folk som valt att ta sitt liv. Dom saknar någonting som dom vet att dom inte kommer att få åter.

Fyfan trippla min dos, gör så att jag inte känner smärta..